Jag ska säga det direkt, jag har inte varit något jättefan av Scott Matthew, ibland blir det liksom... för mycket. Men det finns några ljuspunkter. 2008 släppte S M en liten jul-EP med smådeppiga julsånger som jag faktiskt tycker är rätt sweet. Låten nedan är en av dem, en annan är duetten Baby it's cold outside tillsammans med SIA. EP'n går att köpa på iTunes för 27 kr, 3 låtar.
Mumford and Sons bildades 2007 i England och spelar lite punkig folkrock. Deras debutalbum, Sigh No More, släpptes nu i oktober 2009. Min vän Robert som tipsade mig om dem sa "Du kommer att gå i tusen bitar" och det var nästan sant. En av årets bästa album.
Nu är jag lite sen ute, berättade för en dryg månad sedan att Jason Molina och Will Johnson skulle släppa ett album tillsammans. Här är det nu, på spotify. Jag har lyssnat igenom det som hastigast, och gillar det.
Herman Dune var ursprungligen en trio bestående av David-Ivar, Néman och André Herman Düne och hette då Herman Düne, när André slutade (och byttte namn till Stanley Brinks) tog man helt sonika bort prickarna över ü:et och fortsatte.
Bandet är franskt, men kallas ganska ofta för svenskt då André och David-Ivars mamma är svenska.
Läste precis den här artikeln på Pitchfork, Jason Molina (Magnolia Electrig Co.) och Will Johnson (Centro-Matic) släpper ett album den 3:e november, Molina & Johnson.
"Yeah. We're really, really proud of it. I've had a rocky couple of years, but when the shit hits the fan, the music seems to do pretty well for me. Not to flog the dead horse, but this album came immediately on the tail of the death of Evan Farrell, our bass player. That was in December, and we went in the studio in February. I more or less hadn't even touched a guitar. I would just stare at the guitar and know that I needed to just do something. And so I came up with this idea." Säger Jason Molina i intervjun som du kan läsa i sin helhet här: http://pitchfork.com/news/36757-jason-molina-talks-molina-johnson/
Här är ett underbart klipp med Matthew Houck aka Phosphorescent. Jag är så ledsen över att jag missade honom när han kom till Göteborg i våras. Jag hoppas på en återkomst inom en överskådlig framtid, det är allt man kan göra. Ett djupare inlägg om Phosphorescent kommer.
Ibland får jag för mig att jag har koll. Men så händer något och man inser att man inte har någon koll alls. Inatt hände Ray Lamontagne mig. Tack vare den grymma bloggen La Cienega ska tilläggas. Som ni förstår har jag en del att lyssna ikapp på, en del YouTubeande att göra, en del bakgrundsinfo att läsa - så i sinom tid kommer ett mer kvalitativt inlägg om denna man. Men så länge, här, lyssna:
Fick tips om de här. Jag har inte bestämt mig för om jag gillar det eller inte. Eller fan jag gillar det. Men jag har inte kommit överrens med sångarens vibrato än. Vad tycker ni?
Okej, Jason Molina alltså. Det är en del att gå igenom. Läs om ni vill, men framförallt, lyssna på klippen. Gör det och ni kommer att förstå storheten i Molina. All musik, varesig det är Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller Jason Molina finns på Spotify, dit också länkarna i texten tar dig.
Songs: Ohia Musikprojektet Songs: Ohia startade omkring 1996, med Molina som centerfigur och med ständigt skiftande bandmedlemmar i övrigt. Fram till 2003 släpps totalt 10 album (vara 2 endast under turné). Och vi talar f a n t a s t i s k a album. Ett av dem är "The Lioness" som för mig är ren jävla perfektion. Sista albumet som släppts under namnet Songs: Ohia heter "Magnolia Electric Co." och antyder ganska tydligt om vad som komma skall.
Magnolia Electric Co. Under en turné 2003 avslöjar Molina att han kommer att byta namn på Songs: Ohia till Magnolia Electric Co. Bandmedlemarna blir nu fasta, desamma som spelade på sista Songs: Ohiaplattan. Han berättar också att han kommer fortsätta med ett soloprojekt, men numera i eget namn. Mellan 2005 och fram till idag har Magnolia Electric Co. släppt 5 album. Det senaste i år, vid namn Josephine, dedikerat till avlidne basisten Evan Farell (även basist i Rogue Wave) som omkom av sviterna efter en brand julhelgen 2008.
Jason Molina Som soloartist har Jason Molina släppt två album, Pyramid Electric Co. (2004) och Let me go, let me go, let me go (2006). Inspelningen av den senaste är fantastiskt enkel, en trummaskin och Molinas gitarr bara, i bakgrunden hör man hur stolen Jason sitter i gnisslar hela tiden. Så jävla fint. Pyramid Electric Co. känns väldigt Songs: Ohia, vilket kanske inte är så konstigt.
1. Songs: Ohia - The Tigress från albumet The Lioness
2. Magnolia Electric Co. - A Little at A Time från albumet Sojourner
3. Jason Molina - Get out, get out, get out från albumet Let me go, let me go, let me go.
Personligen tycket jag att Songs: Ohia tiden var fantastisk. Bäst av alla.
En platta som jag uppmanar er att köpa är Dark Was The Night (Red Hot Compilation), den finns förstås på Spotify men i just det här fallet så tycker jag att man kan avvara de 115 kr den kostar (i iTunes) då pengarna går till välgörande ändamål. Det är organisationen Red Hot Organization som står bakom samlingsskivan som är utgiven för att samla in pengar och höja medvetenheten kring HIV och AIDS.
På skivan finns allt man skulle kunna önska sig. Bon Iver, The National, Grizzly Bear, Iron & Wine, Sufjan Stevens, The Decemberists, en fantastisk duett med Feist och Ben Gibbard och en annan med Conor Orbest och Gillian Welsch, My Morning Jacket, Beirut, Arcade Fire... behöver jag fortsätta?
Josh Tillman är trummis i Fleet Foxes, som jag skrev om häromdagen. Han har också sedan 5 år tillbaka en solokarriär och har släppt ett stadig ström album under dessa år. Nu senast albumet Year in The Kingdom som tyvärr inte finns på Spotify, det gör däremotVacilando Territory Blues.
Fredagen den 2 oktober spelar J. Tillman på Debaser Medis, vilket även Malcolm Middleton gör. Mellan spelningarna är det Klubb Springfield som har hand om musiken. Det kan nog inte bli annat än succé.
Tyler Ramsey är gitarrist i ett av mina absoluta favoritband Band of Horses. I Januari 2008 släppte han sitt första soloalbum A Long Dream About Swimming Across The Sea. Jag lyssnar inte jätteofta på det albumet, i sin helhet tycker jag att det känns ganska tråkigt, men när jag lyssnar på spåren, var för sig så är många av dem helt fantastiska. Verkligen.
Okej, jag hetsar, jag vet det. Såhär var jag när jag startade min andra blogg också. I två månader. Sedan hamnar jag på någon mer sund nivå. Men innan jag slår igen för idag måste jag visa den här. När jag såg den här fick jag om möjligt ännu mer respekt för Lykke Li. Kolla hur jävla kool hon är! Bara kolla! Inför Bon Iver står hon och bara dansar och äger liksom. Det är så sjukt snyggt.
Tillägg: Sekunden efter att jag skrivit detta inlägg hittade jag den här. Där hon gör samma låt tillsammans med El Perro Del Mar.
Jag älskar att sitta på YouTube och leta efter små inspelningar. Typ radioframträdanden som spelats in och andra live-initiativ som La Blogotheque - A Take Away Show och tidigare nämnda Black Cab Sessions. Jag imponeras av musiker som gör det lika bra, kanske till och med bättre live. Musiker som spelar på lite vad som helst och får det att funka. Och som får till fantastiska stämmor acapella. Sånna grejer. Det finns massor, massor! Här nedan Bon Iver och den fantastiska låter Wolves act 1 & 2.
Monsters of Folk är namnet på bandet som spelat ihop sedan 2004 men inte släppt ett enda album ännu. Men den 22 september gör de det slutligen. Anledningen till att det dröjt borde gissningsvis vara att de varit upptagna med sina andra projekt. Medlemmarna i bandet är nämligen inga mindre än Jim James (My Morning Jacket), Conor Orbest (Bright Eyes), Mike Mogis (Bright Eyes) och M. Ward.
Jag ser fram emot albumet. Här är ett smakprov fram till dess:
Fleet Foxes hittade jag för första gången på The Black Cab Sessions och fastnade framförallt för hur grymt vacker Robin Pecknold som sjunger i Fleet Foxes är.
Albumet med samma namn som gruppen är en riktig pärla med fantastiskt fina spår som Tiger Mountain Peasant Song och ch White Winter Hymnal.
När Justin Vernon bröt upp med band och flickvän bestämde han sig för att flytta ut till en stuga, långt från civilisationen någonstans i Wisconsin. Han ägnade dagarna åt att hugga ved, höra vargarna yla och spela in ett av de, enligt mig, bästa album som någonsin gjorts. Detta gjorde han under artistnamnet Bon Iver och kallade albumet For Emma Forever Ago. Först släppte han det på egen hand under 2007 och efter att ha fått mycket postitiv respons, bland annat i bloggvärlden så släpptes albumet 2008 på Jagjaguwar Rec. Har ni inte redan det här albumet i er samling så skaffa det. Nedan ser ni en inspelning från MySpace Transmissions där man också någonstans ska kunna ladda ner hela inspelningen gratis. Tidigt i år släppte Bon Iver EP'n Blood Bank, också den helt fantastisk - mer om det senare.
Iron & Wine är fantastiska. Här finns massor att hämta. Mitt absoluta favoritalbum med dem är dock ett som de spelat in tillsammans med lika fantastiska Calexico (som inte är skäggiga och ah, det är ju jävligt synd). Jag hittade denna döfina liveinspelning av låten He lays in the reins, lyssna bara, gör det! Och se den till att lyssna på hela albumet som heter In the Reins.
Phosphorescent, eller Matthew Houck som är hans riktiga namn, är en annan av mina stora stora favoriter. Jag kan garantera att ni kommer att få se och höra mer av honom framöver. I år släppte han en ny skiva, ett coveralbum med några av Willie Nelsons låtar. Men skivan "Pride" är min absoluta favorit. Denna låt är från det albumet.
En av mina absoluta favoritlåtar är "Kiss" med Scout Niblett och den vanligtvis skäggige Will Oldham (Bonnie Prince Billy). Och videon är även den helt fantastisk.
Det har gått något år sedan jag upptäckte The Black Cab Sessions men jag är fortfarande lika sjukt såld. Det finns många projekt med liknande inriktning, men BCS är nog min absoluta favorit. Här plockar man alltså upp olika artister i en klassisk brittisk svart taxi och så får de spela en låt under resan. Kolla in! Låten nedan är My Morning Jacket - Touch me Im going to scream part 2.
